Vegan = arg?

Innan jag blev veganer var min bild av hur en vegan var och förhöll sig till veganismen lite diffus. Det fanns så mycket stereotyper, och så många frågetecken. Livsstilen verkade svår och gruppen människor man då anslöt sig till ganska extrema. De som lyftes fram i media eller sägen var i mina ögon de aktivister som attackerar shoppingcenter, häller färg på pälsjackor eller kritiserar alla som inte håller med dem. Jag är ju ingen aktivist, extremist eller särskilt intresserad av att ställa mig emot alla mina nära och kära. Är alla veganer arga extremister?

Nej, givetvis inte. De flesta veganer jag känner är underbara, lugna människor som absolut inte försöker pracka på andra veganism som om det vore en religion. Under min uppväxt hade jag inte träffat en enda vegan, jag växte upp i ett typiskt medelklasshushåll där vi åt köttbullar och fiskpinnar om vartannat. När jag blev vegetarian tyckte jag det kändes omöjligt att gå ett steg längre och skrämdes av veganers övertygelse och förmåga, då den fattades hos mig. Det började faktiskt med att några nära vänner började umgås med ett nytt sällskap, där en del var veganer. De var ett gäng lugna, snälla människor som inte gjorde mycket väsen om vad de åt. Efter ett tag blev även mina nära vänner veganer i deras fotspår. Dessa människor är bland de mest fantastiska personerna jag mött i mitt liv. Att se dem ge sig in på veganismen utan att någonsin direkt kritisera andras kosthållning, utan motivera en positiv livsstil som enkel och rolig, upplyste min bild om hur en vegan kan vara. Vem som helst, med en vilja att hjälpa till.

Behovet av aktivism

Många som inser att förändring behöver ske i samhället kan framstå som aggressiva och i behov av uppmärksamhet. Det är vanligt att bli arg av orättvisor, när man läser på om allt lidande människan orsakar i världen är det ganska logiskt att bli arg på systemet. Även om ett högljutt eller våldsamt motstånd inte alltid är det bästa sättet är det ibland det enda sättet. Precis som feminism fått lov att slå sig fram pga allt motstånd, har likaså svartas röster slagits ner, för att sedan fördömmas när konsekvenserna blir våldsammare protester. Den privilegierade har svårt att relatera, hen har ju inte ett eget behov av förändring, och ser bara aggressiviteten som onödig, destruktiv och dum. Men vem lyssnar på en viskning när någon går emot normen, om ingen vill höra? Den med makt kommer alltid vilja behålla situationen som den är och tysta eller fördumma alla under dem.

 

Många veganer vill helst bara göra en god gärning – inte bidra till att förstöra miljön eller vanvårda och döda djur. Det är ofta inte mer komplicerat än så. Det handlar inte om att vara en renodlad aktivist, utan en person med ett genuint intresse.

Majoriteten veganer står inte med klubban i hand, även om vissa gör det, så vill andra inte ens behöva prata om vad de äter eller varför.

Det vanligaste är väl de som verkligen brinner för att det är ett viktigt ämne, och gärna diskuterar frågor kring veganism och djurindustri om ämnet kommer upp. Men sällan på allätarens bekostnad, om denne inte själv känner dåligt samvete det vill säga. – Då kanske hen borde fundera över att byta kost helt enkelt.

Den provocerade köttätaren

Det som är intressant med veganism är uppfattningen om att veganen i rummet kräver uppmärksamhet. Den jobbige veganen, som vill predika och få alla att må dåligt över deras egna val. Visst finns det människor som älskar att utbilda andra på ett oskönt sätt, skapa prestige och tvång. Ett beteende som inte bara är onödigt men även frånstötande och kontraproduktivt. Ingen blir inspirerad att förändras av att någon berättar hur dålig hen tycker att man är i nuläget. Men enligt min, och många veganvänners erfarenhet går det sällan till så. Faktum är att diskussionen nästan alltid börjar från andra partens håll. Allätaren provoceras av bara faktumet att vi är veganer, utan att vi har tagit upp ämnet. Personen vill förklara och rättfärdiga varför hen inte vill eller pallar vara vegan. Dumförklarar dieten och behovet av veganism, med hjälp av de 10 myterna. “Vi kan inte livnära en hel befolkning utan köttet” etc. Så måste veganen ännu en gång försvara sin kosthållning, fast att hen helst bara skulle prata om nått annat eller äta klart sin lunch.